såg häxjakten idag av Athur Miller.

Ärligtalat så gillade jag inte den.

Skådespelarna skrek för mycket, och andra bytte dialket mitt i altet.

Men scenen var helt underbar. det typiska för ett församlingshem mitt ute i ingenstans, med dåligt trä som måste bytas, de stora fönstren som är randiga och frostade, typiska 70-talet!

Älskade det.

Men man blev fångad av storyn om man tänker på makarterättegången, om att alla trodde att alla var kommunister. och att stora genier blev avrättade eller bort jagade från dom stora scenerna och återhämtade sig aldrig.

Att folk ljög för att bli skyddade som sedan hade oskyldigt blod på deras händer som aldrig tvättades bort.

/L.